Då har man vaknat till ännu en meningslös dag. Fast idag ska jag iofs leka med en kompis, hör och häpna. Det kan ju bli trevligt. Hoppas jag. Beror helt på mig. Just nu funderar jag om jag ska köra på förnekelsegrejen och bara säga allt är bra, just fine, hur är det själv? För att jag inte orkar gå in på allt som inte är bra i mitt liv, vilket är det allra mesta just nu. Det får kanske bli någon blandvariant, lite sanning, lite undanflykt.

Sedan funderar jag på hur maten kommer gå idag. Fyra dagar hets bakom mig, rekord för de senaste två månaderna, illa som attan. Jag har inte råd med fyra dagar, jag har inte ens råd med en dag åt skogen. Så då säger allt-eller-inget-hjärnan att några dagar till inte spelar någon roll. Jag vill ju ändå ge upp så...

Tänk om man bara kunde få slippa det här för en dag. Låna någon annans kropp en dag, någon annans hjärna. Jag behöver semester. 

Ja alltså. Det var ju ett tag sen jag skrev något i den här bloggen. Men jag startar bara nya hela tiden och det verkade ju onödigt så jag loggade in här. En blogg där jag kom ihåg lösenordet :)

Läste lite i bloggen här, skrev för ungefär ett år sen. Det som stör mig något otroligt är att inte ett skit har hänt sen dess. I positiv riktning alltså. Det är precis samma sak, bara lite värre. Till frågan: kommer det alltid vara såhär? Kommer jag alltid vara ätstörd, vantrivas och skämmas över min kropp och vara ensam och deppig? Sound great to me, inte.

Dagen har varit rätt bra ändå. Stundtals. Tills jag kom hem och fick för mig att jag kanske skulle ta några kroppsmått och det visade sig att mitt midjemått är 2 cm ifrån hälsorisk. Jag menar, WTF? Och sen säger de där så kallade behandlarna att jag är "smal". Vilket skämt.

Så hur gör man? Hur går man ner till en vikt som både kroppen och psyket trivs med när jag reagerar på viktnedgång eller äta-lite-för-lite med att hetsäta? Det verkar inte gå. Låst läge. Det känns som det är bättre att sluta försöka för då blir man åtminstone inte besviken. Acceptera att kroppen är förstörd och att jag inte har (någonsin kommer ha?) ett normalt ätbeteende.

Jag har tröttnat nu. Eller för länge sen. Vad jag än gör så går det inte och hur mycket kraft och motivation har man egentligen? Det känns bara hopplöst, hopplöst, hopplöst. Jag vill inte lägga ner resten av mitt liv på misslyckade bantningsförsök, men jag vill heller inte lägga ner resten av mitt liv på att avsky min kropp heller. (räkna in övervikt-hälsoproblem och minskad rörlighet, värk, också).  

Är det nån som vill ge mig ett nytt liv? Eller åtminstone en omstart?  Eller vad som helst förutom det här.

Funderar lite på om jag ska byta blogg.. dels för att bloggagratis.se är lite... ja, inte så bra... och för att den här bloggen börjar spåra ur lite. Vill skriva lite mer seriöst, inte bara en massa skitsnack som det lätt blir här. Och eftersom den här bloggen inte är så anonym längre fyller den inte riktigt sitt syfte.

Men i så fall postar jag givetvis länken till den nya bloggen här om ni vill fortsätta läsa, men kommer anpassa skrivandet lite efter att vissa jag känner läser. Eller nåt. Borde fokusera mer på livet än på maten, även om maten på något sätt blivit mitt liv på senare år.

Har inhandlat en anteckningsbok/matdagbok där jag fyller i allt jag äter, klockslag och kommentar angående maten och dagen, eftersom de flesta behandlingar grundar sig på att man för matdagbok. Tänkte att det kan vara bra att ta med till utredningssamtalet nästa vecka så att dietisten får se svart på vitt hur det ligger till.

Är ensam hemma nu. Vad gör man när man är ensam hemma? Man äter, givetvis. Fast det finns inget att äta och jag har ingen lust heller så det får bli datorn istället. Ska in till stan och träffa en kompis snart och det kan hända att maten går åt skogen men just nu orkar jag inte riktigt bry mig (ovanligt va?)  

Ska ta mig en rejäl blogg-funderare iallafall. Iofs är det snart sommar och då borde datorn verkligen komma i andra hand. Återkommer när jag kommit fram till något.

Detta är inte okej. Ville bara säga det. Men jag har en plan för det här, det kommer gå som smort...inte. Men det är värt ett försök i varje fall.

Så bered dig på en överraskning.

*

För övrigt är jag på storstadsbesök. Igår tog skolan slut för alltid (eller ja, sista dagen jag kunde påverka mitt slutbetyg) och nu är det väldigt lockande att inte återvända till hemstaden för att ta studenten och spendera en vecka på krogen med folk jag inte vill umgås med utan istället bara softa på en helt annan ort. Men så kan man ju inte göra heller, tyvärr. Så studentmössan åker snart på och snart är det skolanaldrigmer. Tack.

Sätt inte i er en halv sats chokladbollar och stick ut och cykla 2 mil efteråt. Det känns ungefär som om två järnhänder borrar in fingrarna omkring magsäcken. Aj.

Men chokladbollar är himla bra. Om jag äter det till middag försvinner socker- och matsuget garanterat. Inte så nyttigt kanske, och ingen långsiktig lösning. Jättedålig lösning egentligen. Men det är bara så skönt att få bort tankarna på finns-det-nåt-att-äta och springa fram och tillbaka till kylskåpet halva dagen. Förstår inte varför det inte räcker med en normal portion mat för att få bort sockersuget, eller vad det nu är. Det är som om kroppen har anpassat sig efter att få mängder av fett och socker för att bli nöjd.

Trots denna lilla incident blev dagen rätt okej ändå. Har fått lite plugg gjort, och imorgon bär det av till storstaden igen. Och jag ska inte sabba maten nu, jag ska inte göra det...

Det känns som om jag upprepar mig. För det är liksom samma tankar som snurrar runt i huvudet varje dag. Någon gång ibland tar de nya riktningar men jag önskar att det vore oftare.

Jag har EN skoldag kvar i livet innan mitt slutbetyg för gymnasiet sätts. Har kämpat livet ur mig senaste veckan för att fixa mina två engelskaredovisningar, kändes som det gick ganska bra ändå. Sedan slänger läraren ett vg i ansiktet på mig och jag vill bara skrika nåt fult. Fast det vill jag ju egentligen inte. För att... Blä. Dumma dig.

Brorsan fortsätter sitt projekt mobba Sanna med "om du blir lesbisk säger jag upp kontakten med dig, då är inte du min syster" och jag orkar knappt försvara mig med att man faktiskt inte blir lesbisk, det spelar liksom ingen roll om man käftar emot eller inte. "Om du blir lesbisk och skaffar flickvän får du inte bo här längre, du fattar det va?"

Ja, jag fattar. Du är dum i huvudet och jag behöver inte dig i mitt liv.

Dessutom pissar det ner ute och jag och kompis stod och väntade på bussen i skyfall. Jippi...

Och slutligen, det bästa med dagen var att jag lämnade betalkortet hemma just för att jag inte skulle kunna köpa något jag inte borde köpa, typ på ICA. Som om det blir bättre av choklad. Jag är ändå världens ensammaste människa, som om choklad håller mig bättre sällskap? Nej, bara tillfälligt. Jag vill inte ha nåt jävla tillfälligt.

Eh...

Äsch, det va inget förresten.

Och: Jag lever idag också.

Och: Därför kan jag inte sabba ännu en dag, för jag måååste verkligen plugga.

Vaknade i morse och ävervägde om jag skulle skippa mat totalt idag, eller gå upp och baka nåt skräp. Men eftersom jag överlistade min skräck för vågen ställde jag mig på den och det var ingen negativ överraskning. Därför fick det bli en nyttig frukost. Grattis till mig...

Och: Idag har jag bara fyra redovisningar att fixa, och läsa ut en bok. Men jag måste greja sista veckan nu - INGET SOCKER! Plugget kommer i första hand, always.  

Och: Jag ska nog cykla en sväng också... Keep me occupied.  

Ah, det var uppdateringen.